Tänkte skriva av mig lite, funderar på hur vissa folk tänker ibland.
Jag har fått världens finaste dotter, som jag älskar mer än allt annat på denna gjord! Vi kämpade verkligen för att hon skulle bli till, hon var så efterlängtad från första sekund! ALLT har varit värt det, varenda sekund av graviditeten, vartenda bråk och tjafs mellan mig och A när hormonerna spirat och när längtan blivit förstor. Varenda värk, nålstick och sjukhusbesök. Att inte röka, dricka eller äta vissa saker. ALLT!!  Att man någongång klagat lite över att man är stor, eller har ont någonstans hör till men när man hör personer som inte kan se lyckan i att vara gravid, att bara se den jobbiga och det onda. Att hela tiden förklara och skriva hur jobbigt det är, att barnet inte var planerat men att det "Väll är välkommet" VADÅ VÄLL???
Att inte vara 100% säker på vad man vill när man blir gravid är fanimig det mest idiotiska man kan göra. Det är förfan ett liv! Ett liv som man ska uppfostra, vårda och älska resten av sitt liv!

Jag säger inte att det är "fel" att behålla ett barn om det inte var planerat, självklart inte! Många barn är inte planerade men blir självklart en glad överraskning och blir lika älskade som "planerade".
De jag syftar på är dom som även när dom är gravida och valt att behålla barnet tvekar, tvekar på om det var detta dom ville. Att alla någongång får kalla fötter förstår jag, det har jag fått flera gånger, underat om man är "rätt person för jobbet" Om man verkligen kommer klara av ansvaret som vilar på ens axlar. Men det är bara en down period, det går alltid tillbaka snabbt och man skulle sekunden efter aldrig förstå att man ens tänkte så, självklart klara jag av det, det är ju detta jag är född till!

Folk som bara mal på om hur jobbigt det är och att barnet i magen bara kommer "sno ungdomen" ifrån en, att dom aldrig mer kommer kunna gå ut, dricka eller sova en hel natt!  Skaffa förihelvete inte barn då! Alla har ett val, väljer man att behålla barnet SKA man vara helt säker på sin sak. Vara helt säker på att man kommer kunna älska sitt barn hela livet ÄVEN under graviditeten! Att man inte kan få höra ett enda positivt ord om det underbara mirakel som bor inom dom gör mig förbannad.

När man vet vänner och bekanta som försöker i år för att bli gravida, vänner som inte ens kan få barn. Hur mycket dom kämpar och tänker på det varenda dag. Hur otroligt mycket dom skulle vilja ha ett barn. Då blir jag oxtokig när jag hör folk som inte är glada över sin graviditet. Jag tänker bara på hur bra dom barnen skulle kunna ha fått det, hur otroligt älskade dom skulle kunna ha blivit!


En massa osammanhängande svammel, jag vet! Men jag orkar inte läsa igenom eller skriva så andra förstår...  Var tvungen att få ur mig det på ett eller annat sätt och en blogg är ett ganska så bra "plank"..
Är ingen bitterf*tta egentligen, bägaren rann bara över litegrann!

Älskar er
/S