Förlossningsberättelse; 

Jag hade, som alla vet, havandeskapsförgiftning, eller Preeklamsi som det så otroligt fint heter!
Det jobbiga med hf är att du känner dig frisk, piggare än någonsin faktiskt men ändå måste man ligga inne på sjukhuset. Tydligen kan det göra så bebisen i magen inte får tillräckligt med näring och det är ju mindre bra! Men allting verkade så bra med lillan i magen hela tiden så jag förstod inte varför jag var tvungen att bo därinne!

   Fick högt blodtryck i januari, så fick gå på kontroll i gång i veckan hos mvc. I början av februari låg jag inne på usö första gången, 3-4 dagar tror jag det var. Andra och sista gången var från mitten av februari tills lillan var ute. DRYGT!  Tjatade mig hem en natt, det var allt! Lillan gjorde inga tecken på att vilja komma ut, jag hade ingen aning om hur en sammandragning kändes, sån otroligt bra graviditet hade jag haft!

Sista veckan innan hon kom började dom prata om igångsättning, fick ofta höra på morgonen att ”idag blir du igångsatt, så börja packa dina saker” för att en timme senare komma in och säga ” tyvärr, men imorgon kanske?!”   Idioti! Det tog otroligt mycket på psyket, att ligga på bb, med alla nyförlösta. Både folk jag kände sen innan och lärde känna där! Jag ville ju inte gå runt som en flodhäst fortfarande! Jag ville också vara inne i ”den lilla bubblan” som bara nyblivna föräldrar kan vara i.

Jag bröt ihop, smet en dag ifrån sjukhuset och upp på stan för att söka tröst hos mamma! Jag hade då inte rört mig längre än 20 meter på 2 veckor, och inte varit ute mer än 5 minuter en gång. Snacka om att det var skönt att komma ifrån! Det gjorde så jag fick ny energi, att jag skulle orka ett par dagar till därinne! <3

Men på skottdagen, såklart, bestämdes det att det var dagen det skulle ske. Igångsättningen.. Blir svettig bara jag tänker på den!
   Inte var det tid att vänta, klockan 9 kom dom in och bad mig packa ihop, fem över nio var jag nere på förlossningen och 10 började dom! Tur att Andreas jobbade granne med usö!

Inser redan nu att detta blir alldeles för långt.. 

Här börjar i alla fall själva förlossningsberättelsen, det över är bara onödigt babbel egentligen (men viktigt för mig)…

Barnmorska Leena och en barnmorskestudent kom in, de hälsade och berättade vad som skulle ske! Töjballong tydligen. De försökte få in ballongen två gånger, fy i helvete rent utsagt vad ont det gjorde! Många gånger värre än att krysta ut lillan!  Jag sa ifrån, att dom får minsann hitta på någonting annat! Klockan 11 sattes en hormonplatta in som skulle hjälpa till att få igång det hela. Fick höra att den skulle sitta ett dygn(?!) och att det är inte säkert att man ens får värkar. Ja det lät ju lovande…

Precis som med allting annat så reagerade min kropp muckopucko på den. Jag fick otroliga sammandragningar och värkar, långa.. Upp till 5 minuter långa och med bara några minuters mellanrum!  Vägrade smärtlindring då jag inte ville ta det för tidigt (idioti)..  Hela dagen gick, jag fick inte lämna sängen mer än att kissa för blodtrycket var skyhögt. Hade sladdar överallt, Ctg, skalpell elektrod och massa annat. Så att kissa var en utmaning i sig!

23.00.. Då låg jag i sängen, svettigare en efter hela förlossningen, och bad dom ta ut hormonplattan. Det gjorde dom för dom insåg att jag ändå inte öppnade mig mer utan bara hade sjuhelvetes värkar!  Jag var helt slut och tänkte att, äntligen får jag sova.. Men icke!  En timme efter att dom tagit ut den drar mina riktiga värkar igång! Jag var fortfarande helt slut och bm frågade om jag ville ha en morfinspruta.. I förlossningsjournalen står det ”Pat säger klart och tydligt, flera gånger, att hon Vägrar morfinspruta” Så ni förstår säkert vad mitt svar va!
   Efter mycket om och men bestämmer doktorn att jag ska få en Bricanyl spruta, som ska göra att allting avstannar så jag får sova ett par timmar innan man sätter igång igen dagen därpå! Får sprutan klockan 02.40. Skönt, nu ska jag Äntligen få sova!  Tjaa, en halvtimme hinner jag vila innan jag får en konstig känsla i kroppen.. Ställer mig upp och vips, så går vattnet (03.52)  Jag blev inte glad över det, tvärtom.. Jag ville ju sova!  Värkarna drar igång på nytt.  Vid 05.00 börjar jag med lustgasen, ångrar mig nu i efterhand att jag inte började tidigare, den är uuuunderbar!!

Bm Leena kommer tillbaka på morgonen, och börjar tjata om Eda, Vägrar till en början då jag hört hur otroligt ont det gör!  Men hon ger sig inte utan påpekar att det är bra för mitt blodtryck som nu var gaaalet högt!  Tillslut ger jag med mig, och ångrar inte mitt beslut för fem öre! Att få eda kändes inte över huvud taget! Jag som nästan svimmar varje gång dom ska sticka mig trodde hon skojade när hon sa att det var klart! Hjälpte gjorde den med! Underbart!

Hela dagen går utan några större framsteg.. öppningsskedet går sakta, sakta..

Klockan 17.00 är jag öppen 8-9 cm, och börjr få krystvärkar.. Försöker att andas bort dom, fick ju absolut inte krysta redan.  Försöker med allt, lustgas, boll, gå, sitta, stå, prata, sjunga, andas.. Men det är svårt!

19.10 faller hjärtljuden, de stänger av edan och säger att jag ska börja krysta. ÄNTLIGEN!

Lillan gjorde inte sista rotationen själv utan fastnar med axeln bakom blygdbenet, Enda gången jag skrek/svor under hela förlossningen var när dom skulle få loss axeln, helvete rent utsagt!

20.19 den 1 Mars  kom världens finaste flicka upp på mitt bröst, hon var väldigt tagen eftersom hon fick hänga med huvudet ute i två värkar för axeln fastnade. Dom buffade, blåste och ruggade henne massvis.. Tillslut fick vi höra ett litet underbart pip från henne! Mitt hjärta smälte direkt! 

Barnläkare kommer in och tar ut henne för lite provtagningar då hon var slö..

Jag blir sydd och iordningfixad tills hon kommer tillbaka!

36 timmar tog det, allt som allt! Och hon är värd varenda sekund!

Min underbara lilla prinsessa, vår Stina <3

4095 gram tung och 52 cm lång!